Sveriges normalitetsramar är för snäva

 Under Nyheter

”Alla samhällen är baserade på regler, normer och olika tolkningsramar, som varierar i omfång och styrka. Överallt iscensättes sanktioner mot dem som bryter centrala normer: överallt blir de som inte passar in, betraktade som avvikare. Men här slutar också likheterna. Var gränserna går för normalitet, vilka abstrakta uppfattningar som existerar med hänsyn till vad som är normalt och onormalt, vilka institutioner som tar hand om avvikarna och vilka sanktioner som sätts i verket, vilka metoder som gör det möjligt att transformera något onormalt till något normalt; allt detta varierar historiskt och kulturellt”. (Thomas Hylland Eriksen, 2006:10, min översättn.).

I Sverige är vi väldigt bra på lagom. Allt som är lagom kan vi hantera. Men ramarna för det som är lagom eller normativt är väldigt snäva. Fler och fler människor hamnar utanför normalitetsnormen. Fler och fler människor hamnar utanför ramarna.

För länge sedan läste jag att det som definierar ett framgångsrikt land är hur bra landet är på att ta hand om sina svagaste. Jag fastnade för denna framgångsdefinition. Men hur lätt är det att ta hand om de svagaste om så många hamnar utanför normalitetsramen och blir ansedda som svaga?

Det är dags att vidga normalitetsbegreppet och låta fler få plats inom ramarna istället för att stänga människor ute.